JOSEFIN

Ja vars ska man börja! 
Bara tanken av förlossningen gör mig nervös! Jag vill att det ska vara dags snart men samtidigt känner jag mig väldigt rädd inför förlossningen. Rädd för att inte klara av att föda vaginalt och att dom tillslut beslutar att göra ett kejsarsnitt, det är min mardröm. Jag får riktigt ont i magen av tanken att jag ska sövas ner och att dom ska skär upp min mage. Jag vet att jag inte borde tänka negativit men det är svårt när man alltid haft sjukhusskräck. Jag tror samtidigt att det är väldigt bra och nyttigt för mig att tänka på förlossningen, för det blir som ett slags förberedande för mig. Det kanske blir ett kejsarsnitt och jag måste vara förbered på det. Det får liksom bära eller brista. Det viktigaste är att jag kommer dit med en positiv inställning och med en motiviation annars kan jag nog inte prestera så bra. Jag ska försöka tänka att - Nu jävlar ska jag klara det här!!!! Kommer jag dit med den där inställningen så borde jag fixa det.

 

Jag har tänkt lite på vilka smärtlindringar jag vill ha och jag tror att jag har bestämt mig för att känna efter på plats. Jag kan tänka mig ta ryggmärgsbedövning - epidral, om det nu skulle göra för ont. 

Det är ynka 3 månader kvar och både jag och jonathan håller nu på att förbereda oss på bästa sätt. Vi brukar varje kväll titta på "En unge i minuten". Gud va vackert,sorligt och glädjefyllt program. Jag gråter varje gång dom lyckas genomföra deras förlossning och då deras bäbisen läggs upp i deras famn, vilken känsla det ska vara! Efter blod, svett och tårar får dom äntligen hålla i sin bäbis. Just då känns det nog värt det, allt man genomlidit.