JOSEFIN

Jag minns dagen hon valde att titta ut. Den mysiga, varma och härliga känslan då hon las på mitt bröst efter att ha känt den värsta smärtan i hela mitt liv. Där var hon som legat i min mage i 9månader, sparkat, fått mig att må illa, ha ont osv. Nu hade jag plötsligt en tom mage och en bäbis i famnen. Var detta verkligen min bäbis? 

Jag minns att jag höll hon första månaden som om hon var gjort av glas och tyckte att barnmorskorna var för hårdhänta. Men på nått sätt litade jag ändå på att dom visste vad som gjorde och kände mig trygg. Jag minns även att jag tittade att hon andades var 10de sekund och kollade om hon var för varm eller kall hela tiden. Allt var så nytt och att man var mamma slog inte in förän långt efteråt. Det kändes som att vi bara fick låna henne och att hon tillhörde bb. 

 

Idag är jag lite mer avslappnad men oron finns alltid där. Den är rätt så jobbig faktiskt. Man är ständigt rädd att något dåligt ska hända. Automatiskt känner man att man vill skydda hon från allt hemsk här i världen. Det är ledsamt att man inte kan det men man gör så gott man kan iaf.

Sedan hon kom har mitt hjärta slagit volter flera gånger. Hon är ju som en borttagen kroppsdel från mig och på nått sätt älskar jag henne mer än mig själv. Jag känner även att kärleken för henne växer för varje dag. Frågan är ju hur mycket man verkligen kan älska en människa? Hon betyder verkligen allt för mig. Finns ingen jag värderar högre än hon. Hon är så dyrbar för mig och att hon har det bra, mår bra, är bekväm, nöjd, lycklig, trygg och frisk är för mig det viktigaste i världen.